Jag har varit förvirrad förr, men denna gången är de annorlunda. Jag känner att de kommer stunder som jag bara står helt handfallen och försöker få ihop allting. Jag blir lätt irriterad och sen försvinner det lika fort igen.
Men det är väl inte det som är de stora problemet just nu. Det är väl de att jag känner mig så fruktansvärt lurad.. Av mig själv, av någon annan vem vet ? Lurad iaf. Inte ens en gnutta arg över de, inte frustrerad. Ledsen.

Jag trotsar nu.. Maten, saker att göra, personer. 
Maten ska vi inte tala om. Jag skiter väl i de! Jag orkar inte med allt jävla tjat om min jäääävla mat! Låt mig se ut som jag ser ut, smal och äcklig, för de hjälper inte att påpeka hela tiden att jag är smal och borde gå upp i vikt. Även i en hjälpande och omtänksam ton gör de bara värre. Det är ingen som förstår att varje gång man drar upp min vikt så är de som ett hugg inuti. Det är något jag inte är stolt över och hur du än drar upp disskutionen så är de DU, NI som påpekar felet med mig. Hela tiden.

Ja jag låter bitter idag, men åååh bägaren rinner över på alla möjliga sätt känns de som.

peace.