Hej hej.

Jag kom på en sak förut, de gör ingenting att jag blev så förkyld.. För nu får jag göra som jag velat..ligga i min säng..dra täcket över huvudet och bara..vara. Världen är utanför och ingenting kommer åt mig. Bara jag och mig själv. Och stör mig på personer som säger " du kan alltid prata med mig..vi löser det" blaa blaaa.. Som sen vänder ryggen till?Ser men med blinda ögon bara för att inte dra upp det. Säga att de märks att man mår dåligt men sen inte lyssna? Eller säga.." sluta klaga på ditt liv" de är en mening som sårat djupt. Jag menar..Give up? Mycket snack och lite verkstad. Man märker själv vilka man kan prata med och inte.

Alla leenden som var då..är falska nu. Hur går det ihop?  Förklara? Vad händer just nu för att de blir såhär? Du vet inte? Nej, du vet inte.

Och återigen kärleken.. Hur kommer det sig egentligen att man är så beroende av kärleken? Den är som gift.. förförande fantastisk men ond..ond ond ond! Äpplet smakar gott dom första tuggorna sen är de något ivägen som tjärnor..sen är det slut. Vad babblar jag om nu? äpplen och gift..tror jag är lite drogad av hostmedicinen^^,

Om mina ögon kunde skrika skulle du haft tinitus.
Om mina ögon kunde slåss skulle du ligga på marken.
Om mina ögon kunde tala skulle du fått en sista chans.

Droged, over and out C.