Håll i er för nu exploderar jag här.

Den stora såkallade underbara kärleken gör en knäpp i huvudet. Ofta du beter dig normalt på någon nivå när det har med kärlek att göra? Vad är det med kärleken som styr allt man gör?

Blir du kär aa men då är du som en annan person:
-du är överglad och vill bara studsa runt överallt.
-du blir nervös vet inte vad du ska säga eller hur du ska bete dig
-du blir rädd av vad som kommer att hända eller inte hända
-du blir efterhängsen och tjatig för att du vill prata med personen heeeela tiden.
-du bygger upp en framtid i smyg och ser er tillsammans i din värld.
-du tar skit för att inte förstöra vad som pågår imellan er
-du blir blind av känslorna för att inte se något som egentligen är självklart.

Ofta du är dig själv och beter dig normalt? Känslorna sätter sånt stort spratt i huvudet på dig att du vet tillslut varken upp eller ner?!

Till och med nu efteråt så viker jag mig för att på alla möjliga sätt behålla den lilla värdelösa kontakt som finns nu. Och jag blir så arg, det bubblar i mig! Jag är arg på allting nu mera, arg på dagen och ledsen på kvällen. Frustrerad för jag skulle behöva prata om vad som har hänt och vad som kommer att hända nu, nääe inte det. Varför skulle du förstå att jag behöver det? Jag skiter väll fullständigt i om du inte behöver de, men skulle det vara så svårt att ställa upp för att jag behöver det? Jaaaag?! Kanske behöver detta. Du är den enda som har svaren, ska jag då istället gå och undra över detta och låta tankarna gnaga i mitt huvud för jag undrar vad som egentligen hände? Goood. ta mig ifrån detta! Hur kan du ge kärleken en till chans hela tiden när det verkar som det bara slutar på samma sätt- känns som jag vill spy.

Och det värsta av allt är, jag är inte arg på dig för detta- Du gör mig bara ledsen.
ilskan är mot mig själv.

Peace out . C.