Tjenaaaaa.

Jag sitter för tillfället hemma, all by myself. Jag skulle hellre varit kvar i Kållered med mitt hjärta och den dära underbara familjen. Men jag kom ju på att imorgon är det Stefan Andersson som jag och min syster skall se, inför hans nya skiva. Meeeeen jag bara kände idag att orken och känslomässigt hade jag nog mer behövt att vara kvar där borta. Don't get me wrong, att se Stefan Andersson ska bli mycket trevligt faktiskt men jag hade mer önskat att det inte var imorgon så jag kunde få andas ut lite till. Bara liiiite till.


Igår, ja-a what about yesterday?
Igår vart vi ute på krogen, för att möta upp Benjamin och David då David fyllde 20 år :) Jag, Honky Tonk, Sara Coffe och Kewan förfestade hemma hos Honky. Kommer fram till att, hm vi tar 10 över elva bussen in. Gick det en buss 10 över elva? Svar nej. Vi började då vandra ner mot stationen för att ta någon annan buss där nereifrån men inte hann vi den heller och tåget gick inte, så vi tog en taxi. Och i taxin började vi med språklektioner, kewan och taxichaffören stod för detta :)
Vi mötte Mård och hamnade på rockbaren, total ovärt om jag får yttra mig om det. Men det var iof jag som sa att vi skulle gå dit, det var för ja, Davids skull då.

Sen bestämde vi oss för att dra ut därifrån, vilket tog såååå otroligt lång tid på det fula trånga stället. Och han som stog i garderoben, blir enkelt förklarad som en I D I O T . Förstörde ganska mycket av kvällen för min del då jag blev så arg att jag inte kunde släppa den sviniga stilen man blev bemött av.

Vi hamnade tillslut nere på centralen, sara tog sin vagn hem och vi gick vidare mot tåget. Vi väntade på tåget i 45 väldigt kalla minuter och jag och robin, vi bråkade inte riktigt men kom inte riktigt överens för en stund där. Jag blev rädd och min känslomässiga ostabilitet satte igång. Jag känner att jag kanske överreagerade men mina tankar tog över och det blev som det blev. Ingen fara skedd !

Tror ni man kan fästa sig vid en person lite för mycket? På så sätt då att man är lite smått beroende av personen. När jag är med Robin så känns det som 5 minuter. När jag kommer hem tills nästa gång jag ser honom, så känns det som evigheternas evighet. Det gör ont i mig att inte vara med honom. Vi har något speciellt, jag skulle inte klara mig utan honom. Och det är lite läskigt.

Mmmmmmmmmmmmmmmmmm upp och åka till mamma imorgon var de...Sova nu då kanske ? Kan inte bli krångligare ibland.

Peace out !
/C.

Det var något som fick mig att tänka efter lite igår. Jag satt i en väldigt intressant konversation med min kära Honky Tonk och kom bland annat in på ämnet tillit.  Det var då, mitt i samtalsämnet som jag praktiskt taget chockade mig själv med att erkänna för min bästa vän att jag litade på honom.
Haha, nu kanske ni tänker - eh men om det är hennes bästa vän så är väl inte det så konstigt?
Men då säger jag, jo faktiskt. Inte alls för att HT är svår att lita, no no not at all.
Det är såhär va, att jag har alltid haft svårt att lita på folk. Visst har jag litat på folk, men inte riktigt fullt ut. Absolut ingenting emot det personer som vart mig nära utan det är en strid jag har med mig själv.

Det var en riktigt härlig känsla att sitta där på kvällskvisten prata med min bästa vän och tala om för honom att jag litar på honom. snuddade också in på ämnet om vad orden " jag älskar dig" betyder i dagens samhälle. Ja ni förstår kanske att det var en härlig pratstund ?

Jag kände även igår att jag har nog gjort framsteg de senaste månaderna med att inte hålla allting inom mig? Att jag enklare kan prata nu om vad jag känner än innan? Det är fortfarande svårt men inte lika svårt. Jag kanske långsamt börjar kunna stå på mina egna ben igen ? Det jag skall lära mig är att sluta trycka ner mig själv och att inte för fort öppna mitt hjärta, för att minska risken att bli sårad. Inte att det skall vara omöjligt att komma in i mitt hjärta men absolut inte lika enkelt som nu, hänger ni med i svängarna?
Detta är en stort steg för mig att inse sånt här. Jag kan ju säga att vad jag än gått igenom i sommar så är det definitivt inte orsaken till att jag blev knäckt. I blame my history. Och dem ärren tar lång tid att få läkta men det är en pågående projekt.

Well Honky Tonk, I thank you, and I adore you.
You are the best of the best, it's as simple as that.
Deeply love you.

Håll i er för nu exploderar jag här.

Den stora såkallade underbara kärleken gör en knäpp i huvudet. Ofta du beter dig normalt på någon nivå när det har med kärlek att göra? Vad är det med kärleken som styr allt man gör?

Blir du kär aa men då är du som en annan person:
-du är överglad och vill bara studsa runt överallt.
-du blir nervös vet inte vad du ska säga eller hur du ska bete dig
-du blir rädd av vad som kommer att hända eller inte hända
-du blir efterhängsen och tjatig för att du vill prata med personen heeeela tiden.
-du bygger upp en framtid i smyg och ser er tillsammans i din värld.
-du tar skit för att inte förstöra vad som pågår imellan er
-du blir blind av känslorna för att inte se något som egentligen är självklart.

Ofta du är dig själv och beter dig normalt? Känslorna sätter sånt stort spratt i huvudet på dig att du vet tillslut varken upp eller ner?!

Till och med nu efteråt så viker jag mig för att på alla möjliga sätt behålla den lilla värdelösa kontakt som finns nu. Och jag blir så arg, det bubblar i mig! Jag är arg på allting nu mera, arg på dagen och ledsen på kvällen. Frustrerad för jag skulle behöva prata om vad som har hänt och vad som kommer att hända nu, nääe inte det. Varför skulle du förstå att jag behöver det? Jag skiter väll fullständigt i om du inte behöver de, men skulle det vara så svårt att ställa upp för att jag behöver det? Jaaaag?! Kanske behöver detta. Du är den enda som har svaren, ska jag då istället gå och undra över detta och låta tankarna gnaga i mitt huvud för jag undrar vad som egentligen hände? Goood. ta mig ifrån detta! Hur kan du ge kärleken en till chans hela tiden när det verkar som det bara slutar på samma sätt- känns som jag vill spy.

Och det värsta av allt är, jag är inte arg på dig för detta- Du gör mig bara ledsen.
ilskan är mot mig själv.

Peace out . C.

Heej igen, jag sitter här denna måndagskväll och kollar just nu på Sex and the city, fick besök för en stund sen av Robin, Coffe och Peter. Dom var ute och tog en tripp, roligt att dem kikade förbi.

Jag, pappa och storasyster skall imorgon åka båten upp till landet, det var några år sen men fett awesome skall det bli ! Packat ner värsta picknick väskan och imorgon är det lovat gött väder också! Sväva på havet och tillbringa flera timmar där. Se hur havet blänker och känna hur man guppar fram på vågorna, mmm-mm!

Igår skrev jag en ny dikt, vet som vanligt inte om jag tycker om den. Gick lite tillbaka till att ha en dikt som relaterade mer till en händelse än dikterna om sommar eller liknande. Jag skriver in den här så får vi väll se :

Nu är det över, jag vill inte tillbaka,
Tillbaka till minnena som får mig att skaka,
Tänk vad få ord kan göra,
Världen runt dig rasar för det du inte vill höra,
Allt blir grått och jag vill inte se,
Drar till med mycket kraft för att försöka le,
Tårarna bränner och smärtan vrider sig i magen,
Hur ska man glömma det orden den dagen?
Jag ser dig i solsken jag hör dig i vinden,
Sätter mig och drömmer med tårarna på kinden,
Drömen är det enda jag har kvar,
Frågar om hjälp men ingen har svar,
Måste inse denna smärtfulla fakta,
Jag måste släppa taget-fort eller sakta,
Nu är det över..men jag vill ju tillbaka,
Det är tanken på smärtan som får mig att skaka.

Jaaa-aaa, känner mig inte som mig själv nu för tiden, eller jag är inte mig själv. Är hängig och irriterad och bara allmänt osocial. Sängen är åter en räddning i detta läge. Jag, min säng och min data. Är lite förvånad över mig själv faktiskt, telefonen ligger nästan på vilo läge nu för tiden, inte använder jag den så mycket längre. Att ta kontakt är inte ett sug längre, men det kommer väll tillbaka. Har väl försvunnit en del ifrån min vanliga vardag och mina kontaker och jag har inte svaret på varför, men sen får ju inte jag något pling i telefonen heller..

Det var inte bara slaget i ansiktet denna gången, det var slaget i ansiktet vid fel tidpunkt helt enkelt. Därför är de kanske jobbigare nu pga det? Jag känner mig röten, elak på nått sätt hur jag beter mig det senaste, men sen så har jag som sagt ingen ork till att ta det heller..Jag tycker inte synd om mig själv här jag bara låter fingrarna och hjärnan skriva av sig lite. Jag måste väl börja acceptera mig själv innan jag kan börja bygga på något igen. Bygga upp mig själv, känna mig säker i vart jag står någonstans. Lyssna på vad jag tycker och känner och vill.
Hitta vägen tillbaka till mig själv.

Peace out / C

I carry your heart with me, I carry it in my heart.
I'm never without it, anywere I go you go my dear
And whatever is done by only me is your doing, my darling.
I fear no faith, you are my faith, my sweet.
I want no world, beacause beautiful, you are my world, my true.
And it's what you are, whatever a moon has always meant
And whatever a sun will always sing, it's you.
So..Here is the deepest secret nobody knows,
Here is the root of the root, and the bud of the bud,
and the sky of the sky of a tree called life,
Wich grows higher than the soul can hope or mind can hide.
How this is the wonder that's keeping the stars apart.
I carry your heart, I carry it in my heart.