jag är här och mitt liv är bara mitt.
Tänkte att jag kanske skulle blogga i min egen blogg lite, har typ bara skrivit i min och lindas blogg, [email protected]
Eftersom vi delar allt så kom vi på att vi delar en blogg med :).
Jag lyssnar på Av längtan till dig med Åsa Jinder. Och den tilltalar mig på något sätt, jag känner mig lugn och känner igen mig. De känns som jag, typ?
Jag får en känsla som kan ta mig iväg i tankarna låta kroppen gå på auto pilot och sväva bort. Placera mig på en äng eller på ett berg vid ett hav och vara fri. eller tom. det beror på tror jag.
att sitta vid vattnet, med eller utan sällskap är så befriande. Man känner hur allt bara lyfter från axlarna då man sitter och tittar ut mot havet som rör sig med stor makt hur det vill, med ett budskap som " jag är stort och mycket vackert men kräver respekt"
Se när solen sänker sig bakom bergen och försvinner i horisonten när den tackar för ännu en dag, när den får havet att glittra något enormt och får himmlen att bli obeskrivlig. När man ser båtar som fiskar eller som bara glider försikttigt emot hamn för att välkommna natten och stjärnorna. åh vad jag älskar en kväll vid havet, oavsett om man är tom eller lycklig.
Jag känner mig ganska konstig i dessa tider, mår bra mår inte bra and so on. Jag vet vad problemet är men vill inte erkänna det för någon, och ibland kommer jag på mig själv och tvingar mig själv att sluta med en gång. om jag går framåt och försöker pressa ur saker ur minnet så måste det väl funka någon gång? Mitt i ett samtalsämne kom jag på mig själv igår att det är nog mest jag som förstört mitt liv i två år och inte någon annan, varför ska jag dela med mig av skulden? för att det får mig att må bättre att utse denna personen som the bad guy? Jag vill till denna person, kolla honom i ögonen och säga förlåt för allt och tacka honom för vad han har sagt hela tiden men som jag ignorerat. Men det är till och med försent för att be om ursäkt. Allt är försent, things will never be the same again.
Kanske skriver i min egen blogg snart igen, påminn mig så dyker jag nog upp.
Take care.
Eftersom vi delar allt så kom vi på att vi delar en blogg med :).
Jag lyssnar på Av längtan till dig med Åsa Jinder. Och den tilltalar mig på något sätt, jag känner mig lugn och känner igen mig. De känns som jag, typ?
Jag får en känsla som kan ta mig iväg i tankarna låta kroppen gå på auto pilot och sväva bort. Placera mig på en äng eller på ett berg vid ett hav och vara fri. eller tom. det beror på tror jag.
att sitta vid vattnet, med eller utan sällskap är så befriande. Man känner hur allt bara lyfter från axlarna då man sitter och tittar ut mot havet som rör sig med stor makt hur det vill, med ett budskap som " jag är stort och mycket vackert men kräver respekt"
Se när solen sänker sig bakom bergen och försvinner i horisonten när den tackar för ännu en dag, när den får havet att glittra något enormt och får himmlen att bli obeskrivlig. När man ser båtar som fiskar eller som bara glider försikttigt emot hamn för att välkommna natten och stjärnorna. åh vad jag älskar en kväll vid havet, oavsett om man är tom eller lycklig.
Jag känner mig ganska konstig i dessa tider, mår bra mår inte bra and so on. Jag vet vad problemet är men vill inte erkänna det för någon, och ibland kommer jag på mig själv och tvingar mig själv att sluta med en gång. om jag går framåt och försöker pressa ur saker ur minnet så måste det väl funka någon gång? Mitt i ett samtalsämne kom jag på mig själv igår att det är nog mest jag som förstört mitt liv i två år och inte någon annan, varför ska jag dela med mig av skulden? för att det får mig att må bättre att utse denna personen som the bad guy? Jag vill till denna person, kolla honom i ögonen och säga förlåt för allt och tacka honom för vad han har sagt hela tiden men som jag ignorerat. Men det är till och med försent för att be om ursäkt. Allt är försent, things will never be the same again.
Kanske skriver i min egen blogg snart igen, påminn mig så dyker jag nog upp.
Take care.
