Det var något som fick mig att tänka efter lite igår. Jag satt i en väldigt intressant konversation med min kära Honky Tonk och kom bland annat in på ämnet tillit.  Det var då, mitt i samtalsämnet som jag praktiskt taget chockade mig själv med att erkänna för min bästa vän att jag litade på honom.
Haha, nu kanske ni tänker - eh men om det är hennes bästa vän så är väl inte det så konstigt?
Men då säger jag, jo faktiskt. Inte alls för att HT är svår att lita, no no not at all.
Det är såhär va, att jag har alltid haft svårt att lita på folk. Visst har jag litat på folk, men inte riktigt fullt ut. Absolut ingenting emot det personer som vart mig nära utan det är en strid jag har med mig själv.

Det var en riktigt härlig känsla att sitta där på kvällskvisten prata med min bästa vän och tala om för honom att jag litar på honom. snuddade också in på ämnet om vad orden " jag älskar dig" betyder i dagens samhälle. Ja ni förstår kanske att det var en härlig pratstund ?

Jag kände även igår att jag har nog gjort framsteg de senaste månaderna med att inte hålla allting inom mig? Att jag enklare kan prata nu om vad jag känner än innan? Det är fortfarande svårt men inte lika svårt. Jag kanske långsamt börjar kunna stå på mina egna ben igen ? Det jag skall lära mig är att sluta trycka ner mig själv och att inte för fort öppna mitt hjärta, för att minska risken att bli sårad. Inte att det skall vara omöjligt att komma in i mitt hjärta men absolut inte lika enkelt som nu, hänger ni med i svängarna?
Detta är en stort steg för mig att inse sånt här. Jag kan ju säga att vad jag än gått igenom i sommar så är det definitivt inte orsaken till att jag blev knäckt. I blame my history. Och dem ärren tar lång tid att få läkta men det är en pågående projekt.

Well Honky Tonk, I thank you, and I adore you.
You are the best of the best, it's as simple as that.
Deeply love you.